Tog 2 dagar att skriva det här.
5560g väger min lilla prins nu. Pojkarna vägde ca 1 kg mindre i samma månad.
Johannes är mest troligen mitt sista barn, det är en trist tanke. Men då jag insåg att vara gravid inte var en saga samt att det känns som att varenda cell kommer ihåg känslan av förlossningen fastän "dom" säger att man glömmer bort det onda direkt. Johannes blir den sista. Och jag vill stanna tiden. Jag vill inte att han ska växa upp, varenda framsteg, varenda fas vill jag ska vara så länge som möjligt. Jag saknar bäbis tiden och den är ju långt ifrån över.
Och medan jag vill att Johannes ska stanna tiden så tycks tiden springa iväg med Elliot och Matteus, dom växer så det knakar. Jag kan se på dom och liksom slås av att dom inte har nå baby face nå mer, utan hur dom mer och mer börjar likna barn. Men ni fattar vad jag försöker förmedla? Dom är två helt olika killar, verkligen. Elliot är så omtänksam, mer ordningsam och eftertänksam. Matteus är ett yrväder, han tänker inte efter, han kör sitt race och plockar inte upp efter sig. Han har en sån stark vilja att han nockar mig med den varje dag. Men så fina, och dom är varandras bästa vänner.
MEN ack den framsida som saknar baksida, dom får mitt hav att storma...mitt hav som måste vara lugnt och stilla för att jag ska kunna ro i land. Låt detta bara vara en fas.
Jag är mentalt trött.
Det är svårare än jag trodde att blogga, vad vill ni ens läsa om? Pliiiis, kommentera så jag får ett hum, de är lugnt, nu får vara anonyma ifall ni skäms över att ni är nyfikna.
Hur underbart jävla vackra barn har jag inte. Tack livet för att jag fick just dom här tre.
