va kul, du hitta hit

Jag vill prata lite om rädsla. Jag har nog alltid varit en sån som varit rädd för mycket, kunnat vara över småsaker som att åka och handla till att ringa ett telefonsamtal. 

Men nu, när jag blivit äldre, ja 27 år är fan en ålder, och jag har tre barn så har rädslan och oron blivit mycket mer påtaglig. 

 

Jag tycker att det är jobbigt att köra bil längre sträckor, jag är rädd för vem jag kommer möta, hur väglaget är, hur jag överhuvudtaget kör bilen. 

Det blir inte lättare då jag även är åkrädd, har aldrig varit det tidigare, men nu sitter jag och håller andan när vi möter lastbilar, när Johan gör omkörningar håller jag krampaktigt tag i dörren. Jag ser hur vi kolliderar när vi kör över en korsning, Johan brukar säga att jag skrämmer honom när jag skriker "JAG SÅG MITT LIV PASSERA I REVY".

Min hjärna kan fantisera ihop så skrämmande saker, den tillåter mig att se katastrofer som förmodligen aldrig kommer hända, men som jag är livrädd för. 

 

Sen kanske vissa saker är bra att vara rädd för, absolut. Men det är ju faktiskt jobbigt att gå och oroa sig över saker som förmodligen aldrig kommer hända. 

Jag är rädd för att dö, mest troligen är du också det, varför? Egentligen är jag inte rädd för själva döden, jag tror på ett liv efter det här, jag tror att jag kommer få träffa pappa igen, få krama om honom på riktigt och inte bara i mina drömmar. Jag kan inte tro att det bara tar slut. Nej, jag är rädd för att lämna mina barn, att inte få se dom växa upp, att inte få vara där för dom. Jag är rädd för att dom inte ska få minnena av mig, för jag vet att man inte minns när man är så liten.

Jag var 14 år när pappa dog, och jag kommer inte ihåg så mycket. Jag vill minnas hans röst, jag vill minnas hans doft, minnena finns där...jag vet det för att när jag hör och ser honom på film så är det som att minnena aldrig försvunnit. Men direkt filmen är slut, så försvinner minnet igen.

 

Jag är rädd att inte hinna uppleva livet, att inte hinna eller våga göra saker som jag vill göra. Det handlar om att resa, kanske flytta till en annan stad, få bo i hus med stor gård, få jobba med någonting jag tycker om. Ja ni fattar. 

 

Jag upplever att oron för mina barn har eskalerat nu när Johannes är här. Han fick sina första vaccin igår, ett stick i varsitt ben. Jag själv tycker absolut inte om sprutor, men denna känsla, när jag höll i Johannes, jag visste vad som skulle ske, men han som suttit och skrattat stunden innan, visste inte. Tänk, att ena stunden va så glad till nästa känna stick i benen, och du har ingen aning om vad det är och du har aldrig känt den smärtan innan. Stackarn, han skrek så det skar i hjärtat. Hur fixar vi föräldrar sånt här?

Jag kommer inte ihåg om jag tyckte de var så jobbigt när Elliot och Matteus var små, eller ja, bäbisar. 

 

Nu vill jag inte vara långrandig, men ville skriva av mig, få ord på känslorna bara.