Definitivt.
Döden är definitiv. Har gått 9 år sedan pappa dog.
Vad har jag egentligen gjort under dessa år? "Fött barn, det är ganska stort" svarade Siessa (faster). Det var som det enda, och ja, mina barn är det störta som hänt mig och det enda som faktiskt betyder något.
Man kan fundera och klura på hur livet sett ut om han hade fått leva, men det ändrar ju inte det faktum att han är borta..definitivt borta. Vill inte inte prata om det, det gör ont även fast det gått så lång tid.
M & E har blivit 1 år och 3 månader, stora starka små barn. Så lika men ack så olika, starka sprudlande personligheter. Att se dem leka med varandra värmer mitt mamma hjärta, höra deras skratt och hur dom kommunicerar med varandra. Tills E biter M och det slutar med ett gråtanfall. Men säg den lycka som varar.
Jag själv är helt slut. Jobbar, tränar, äter och hinna mysa med mina två, japp, jag helt drenerad på varenda energi cell som kan finnas i kroppen.
