Stolt mamma
FÖR stolt mamma som vägrar be om hjälp med när kniper. FÖR stolt för att acceptera att ungarnas missnöjda skrik kryper under skinnet..
Fan, Elliot tuppade av i min famn i förrgår, han skrek tills det tog tvärstopp, trodde han satte i halsen så tog upp honom och puffade han på ryggen..inget hände..blåste på honom, brukar annars funka, men nu? Ingenting. Skräckslaget såg jag på när hans hy blev blåare och blåare och tillslut skiftande det i likgrått. Där svimmade han! Ut på trappen med honom i panik och där vaknade han till, flinade mot sin livrädda mamma: "varför gråter du mamma? Vad har hänt?"
Han fortsatte livet som ingenting, fortsatte ära gröten och jag? Jag mår ännu dåligt över det...
Vi fick träffa barnläkaren igår, hon vågade konstatera att han får något som heter affekts anfall, betyder i runda slängor: skriker av smärta, rädsla, ilska osv tills man svimmar.
Förutom det så är båda pojkarna i en sur fas, har en app som heter wonder weeks, den visar det olika faserna barn går igenom, typ datum och humör. Trodde det var humbugg, men E och M följer den i punkt och pricka. Så nu är det gråt och skrik här hemma mest hela tiden. Våra huvuden sprängs snart, sömnbristen gör att varenda lilla sak irriterar en..
Dom är 8 månader nu och allt känns så svårt, dom ålar sig dit dom ska, det vill säga ÖVERALLT och jag smyger efter för att se så dom inte gör illa sig. Vill inte plocka bort för mycket, jag vill att dom ska lära sig att dom inte får rycka i kablar etc..
Lättare sagt än gjort, verkar vara lättare att lära en hund att sitta.
Nä, men annars är det chill. Vi är ju friska och så, M snorar bara lite men annars har dom klarat sig från förkylning i 8 SEN DOM FÖDDES 💃
