När allt känns så fantastiskt jävla underbart
Lite mer än 7 veckor har Matteus och Elliot blivit. Dom äter, sover och växer. Storlek 44 som var för stora när dom föddes är numer magbodysar (evt. magtröjor). Kan inte förstå hur små dom varit, och nu är dom lika stor som de normala viktiga barnen är som föds. Jag säger då det: stackars er mammor som måste föda ut sådana kolosser.
Klockan är nu 04.00, kidzen vaknade 01.00 och ville ha mat. Matteus somnade efter många om och men för 30 minuter sedan och Elliot är på G att somna på Johans bröst. Jag är ovanligt pigg, möjligtvis övertrött medan Johan pendlar mellan vaket och..inte vaket (?)
Tur att "vänner" är 10 säsonger.
I skrivande stund hör jag Matteus grymts från spjälisen, håller tummarna att det inte ska följas av ett skrik. Somna om, somna om, snälla sminns om.
Just nu.
Dom senaste dagarna har varit upp och ned, dom har varit så ledsna. Otröstliga. Mamma hjärtat gör ont när ingenting duger. Har bytt ut deras ersättning mot något mildare, börjar ge dom magdroppar som ska vara snäll mot tarmarna och införskaffat pysventiler.
*Matteus vaknade och har nu fått förflyttat sig till min famn*
Tillbaka till ventilerna, ja, iallafall. Allt detta för att förebygga evt. magont. Jag inbillar mig att det är bättre, dom är mindre ledsna men jag känner ändå att min famn inte räcker till..
Annars är det lugnt. Dom är "snäll" som så många uttrycker det. Fan. Hatar att få frågan "är dom snäll?". Vad är det ni vill veta?! Om dom sover på nätterna? Äter upp maten? Är tysta?
Så om dom inte är det? Är dom elaka då?
Ja, vad f-a-n är det ni vill veta?
Tänk igenom vad det är först innan ni frågar mig. För mina barn är snälla vilket som.
Detta inlägg blev visst ett tyck synd om mig som inte får sova inatt inlägg. Men till saken hör även att stunderna dom tittar på mig (eller runt mig, dom kan inte riktigt fokusera än haha) och ler (kan vara magknip). Dom stunderna slår alla mindre bra stunderna med hästlängder.
Och jag vet hur det känns när det känns helt fantastiskt jävla underbart.
