Förlossningen, sista delen
Väl inne i salen så togs alla kontroller igen, värkstimulerande dropp kopplades in och hinnorna togs. Innan jag ens hade börjat känna något smärta så fick jag EDA (ryggbedövningen), visade sig att den inte alls tog lika effektivt som den gjorde när jag födde pojkarna. Men jag var så sjukt peppad på att föda, jag var så trött på att vara gravid, på att vänta, så nu fick det göra ont för det betydde att kroppen jobbade på. Detaljer detaljer. Mitt i allt blev jag såklart hungrig också, och det började bli rast tid för barnmorskan och uskan, jag sa bokstavligen till dom att gå på rast, för jag skulle då passa på att äta lite innan det hände något på riktigt. Jag trodde att det skulle ta flera timmar till innan vi skulle få träffa lillebror, baserat på att tvillingarnas födsel tog 10 timmar från att hinnorna togs. Ingela slog igång lustgasen åt mig, sa att jag kan ju ha den i beredskap ifall de händer nå medan dom är på rast. Sen gick dom.
Johan fixade lite nudlar, helt energilös mat men gott. När nudlarna var uppätna så började jag känna av värkarna mer och mer, trots EDAn. Tog lustgasen för att testa den och...ingenting, det kom ingen gas. Så det blev att andas mig igenom de kommande värkarna för jag tänkte inte larma bara för en sån sak.
När dom väl var inne i salen igen så började värkarna på riktigt göra ont. Ingela gjorde en undersökning, egentligen en enda lång för även fast jag var öppen 10 så var de en liten kant av tappen kvar så hon hjälpte kanten att försvinna. Tänker inte gå in på det mer.
Till slut var jag iallafall redo att krysta, jag kände hur kroppen velade trycka på och det var en helt sjuk känsla. Jag kände hur lillebror rörde sig neråt, hur hans huvud kom ner i bäckenet. Hur allt bara vidgades. Jag blundade, fokuserade på andningen och hur mycket jag vela ha ut honom nu. Ingen rädsla, ingen oro, jag verkligen litade på min kropp och på hur Ingela skulle vägleda mig.
"Nu Moa kommer det svida som fan, men det är ingen fara". Andas, krysta, stop, andas, krysta, stop. "VAD SKA JAG GÖRA!?" Skrek jag mitt i allt pustade, kroppen velade krysta, Ingela vela att jag andades. Och till slut, så låg han där, på mitt bröst. Jag bad Johan ta en bild på det absoluta första mötet, "ehm, jag kan inte" sa han. Hans armar var alldeles blodiga, han hade tagit över när lillebrors huvud varit ute och hjälpt resten av honom komma ut.
Lillebror får namnet Johannes, med sina 3375g och 49.5cm så gjorde han entré till denna värld, mer än välkommen.
