va kul, du hitta hit

Mellan 0-14 år ish så var väl varje jul det bästa som fanns, sen dog pappa och jag har mer eller mindre förvrängt dom julaftnar han inte var med oss. Man slutade få otaliga julklappar, allt handlade om att äta, se kalle anka (tradions enligt) och sen sket man i resten.

 

Sen fyllde jag 18 och juldagen var ett faktum, skit i julafton, nu ville man dricka sig redlös eller varför inte, fira in julafton men en fest, åka till mamma bakis och skylla på ett magvirus till mormor. Jag och min bror åt med spyan i halsen, men gud bevare oss, vi kämpade iaf med maten. 

 

Men sen jag träffa Johan och barnen kom till världen så är julafton mer mysigare, men ack så stressiga och julklapparna ska ju uppfylla alla barns förväntningar. Dock så gillar jag inte juletiderna, sen pappa dog så saknas den där lilla gnistan. Jag vill bara passera den. Helst jobba. 

 

Inte nog med de, nä då går man in på insta och varenda jävel lägger upp glada bilder på sig själv, sina barn, sin hund, sin katt, sin halvdöda fisk you name it med texten "god jul". Jag la också upp en i år, och säkert har jag lagt upp en varenda tidigare år, men jag ogillar det skarpt. Men vem är jag om inte jag också önskar dig en "god jul".

 

 

 

Rev ut hela min garderob idag på tal om. Jag har ju gått upp gud vet hur mycket i vikt. Jag gick upp kanske 9kg med Johannes, gick ner allt och lite till när han föddes och nu har jag fått upp allt och lite till igen pga godsaker och goda saker. Jag hatar min kropp och vad den blivit. Och nej, man behöver inte älska sig kropp och tänka "men sådär får jag ser ut, jag har ändå burit ett barn i 9 månader". Man får hata och avsky och tycka illa om, för även om jag älskar Johannes så fruktansvärt mycket så fick kroppen betala ett pris för att han skulle bli till.