Tillbaka på brottsplatsen
Att komma tillbaka på jobbet är ungefär som att cykla, har du en gång lärt dig det så glömmer du det aldrig. Ja eller nå sånt. Känner mig lite ringrostig och jag måste tänka två gånger innan jag vet vad dyspné betyder. Men det är roligt, även fast det är lugnt nu så är det roligt..hur jag nu kan tycka det men det gör jag.
Försöker att inte vara en höns mamma, ringa Johan en gång i kvarten för att höra hur det går, jag vet ju att han klarar det - han är ju min Johan, och han är bäst.
Hittade gamla bilder sparade på mitt Google konto, fick en sådan nostalgi tripp. Tänk vah, vad mycket bra och obra saker man hittat på. Vad många minnen man har med olika människor...att kunna titta tillbaka på en bild och komma ihåg känslan man hade då. Vissa innehar iofs en känsla av ångest men det vägs snabbt upp av annat. En cider i handen, en dans på bobsters tak eller varför inte favorit posen. Ja mycket har onekligen förändrats, och jag undrar: hade jag fixat samma tempo som jag hade då? Nae men det tror jag inte.
Nu tycker jag det är skönt att ha lite planer, inte för mycket, för spontanitet är ändå bäst. Det hoppas jag mina pojkar "ärver" av mig, att känna att man är fri att göra vad man vill, att bara göra.
Fråga mig om ett par år, då kanske jag ändrat svaret.
Nu ska jag fortsätta här..
