3 veckor
Elliot och Matteus 21 dagar.
Idag blir mina prinsar hela 3veckor, tiden går för fort!
Tänkte försöka berätta lite kort om förlossningen nu, kort men ändå få med det mest spännande. Så, here it goes.
Den 8e Feb så åkte vi in på CTG, det blev även ett ultraljud och koll av tappen. Det visade sig att jag hade öppnat mig 1 cm och att tappen var mogen. Vi började prata lite om igångsättning men läkaren tyckte att vi skulle vänta ännu någon dag för att se om det kanske skulle sätta igång av sig självt. Så vi åkte hem igen och väntade...inte för att jag vet vad jag väntade på då ingenting tydde på att det skulle sättas igång.
Ny tid på Onsdag för CTG.
10 Feb så packade vi BB väskan och kläder m.m till oss själva, mest för att ha det gjort och klart i bilen ifall att jag skulle sättas igång. Jag tillochmed sminkade mig och fixade håret (detta skulle då visa sig vare helt onödigt haha). 07:30 var på förlossningen och när jag hade varit uppkopplad till CTG i 45 min kommer barnmorskan in och säger att idag ska jag sättas igång, det är ingen idé att vänta. Jag antar att beslutet togs baserat på mitt blodtryck som inte sjunkit.
Vi började prata om hur allt skulle gå till, vi skulle börja med att försöka ta hål på hinnorna och sedan sätta in värkstimulerande, och förhoppningen var att det skulle räcka för att sätta igång det.
09:05 togs det hål på hinnorna, kändes mycket märkligt när det började flöda vatten ur ens muff och man inte kunde kontrollera det. Jag fick vara uppe och gå lite i rummet så att förloppet skulle snabbas på. Tog kanske en halv timma innan jag kände första svaga värken.
Nu var det dags att lägga sig, en elektrod kopplades på tv1 huvud och tv2 blev uppkopplad till CTGn. Värkstimulerande sattes in och ca kl 10 så var värkarna igång på allvar.
Det kändes ungefär som mensvärk fast 10x värre (om det ens stannar där), men värsta smärtan kom ändå från höfterna. Med tanke på att jag var uppkopplad till CTGn så kunde jag inte röra mig fritt i sängen, så fick ligga på en sida och sedan ringa på bm när jag var tvungen att vända på mig (det var också hemskt).
Började använda lustgasen ganska fort när jag kände av värkarna. Helt fantastisk grej må jag säga, värkarna kanske inte blev lindrigare utan snarare så blev jag så groggy att jag inte brydde mig om dem. Jag var inte så hardcore som jag tänkt mig, jag låg och gnydde och skrek ..och grät (gråtandet gjorde faktiskt att värkarna också blev uthärdliga).
Kl 12:45 så fick jag epidural, jag tvekade inte en sekund om jag skulle ta det eller ej. Enligt min älskade Johan så var nålarna gigantiska, men det enda jag kände var sticket från lokalbedövningen och sedan hur kallt det blev i ryggraden när vätskan sprutades in (visste ni att man får en slang insatt i ryggen? Det visste inte jag iallafall så det var en överraskning) Det tog 5min sedan var jag smärtfri. Jag kunde följa värkarna på displayen, och de värkstimulerande ökades på successivt, men jag kände ingenting. Jag fick mycket cred för att jag var så avslappnad, krafterna behövdes sparas. Gick från att vara öppen 4cm till 9cm på 1-1.5 timma, inte konstigt jag hade haft så jäkla ont i höfterna.
Runt 17 tiden så började känna av värkarna igen, dom stängde av flödet(?) till epiduralen så jag skulle kunna känna av när det börja trycka på neråt. 17:45 så började det trycka på, det började göra ont och ja..nu skulle dom ut. Jag trodde mina höfter skulle explodera och huxflux från ingenstans så kräktes jag (är tydligen en nerv eller något som bäbis huvud passerar som gör att man kan kräkas).
Nu var det dags för mig att börja krysta, liggande i gynställning och kroppen böjd som en fällkniv, Johan som höll mig bakom ryggen för att jag skulle få bättre kraft och en person bredvid vardera ben för att jag mig stöd att trycka. Fan så ont det gjorde...helt klart det värsta jag varit med om i smärtväg. Alltså, när huvudet är halvvägs ut så tror man att man ska döööö!! Nånå..Elliot kom ut först, Johan fick klippa navelsträngen sedan ta med han ut så han fick vägas och mätas m.m.
Själv låg jag kvar alldeles medtagen, fort började läkaren känna på magen och gjorde ultraljud för att se hur Matteus låg. Han fixerade sig ganska snabbt och när han var vid den där nerven så kräktes jag igen..22 minuter efter storebror så flög (bokstavligen) Matteus ut. Hörde bm säga att jag skulle vänta otaliga gånger men det gick inte så det resulterade med att jag (hemska tanke) sprack.
Trodde ni det var över nu? Åh jag önskade det men nix nej. Moderkakan drogs bokstavligen ut, bm tryckte på min mage så jag trodde jag skulle dö, förlorade ganska mycket blod så fick nå tabletter under tungan och nå rävgift (ja, bm uttryckte sig så) sprutades in i blodet. Det skulle göra så att livmodern drog ihop sig snabbare och att blodflödet skulle minskas. Ganska snabbt så började jag kräkas okontrollerat, jag var helt borta och det kändes som jag höll på att svimma hela tiden. Men jag var lycklig, hade fått upp Matteus en snabbsväng på bröstet innan han också togs ut, det gjorde så allt kändes mer verkligt.
Jag klarade inte av att stå, och absolut inte att gå efteråt. Fick åka rullstol till BB, mitt huvud snurrade hela tiden. Bm sa att jag skulle vara tvungen att gå på toa innan 01:00 den natten, visst tänkte jag, inga problem. Fick hjälp till toa, kisseriet funkade inte (jävlar), åter igen började det snurra och när jag skulle flytta mig till rullstolen så svimmade jag. Vaknade upp på golvet och det första jag jag såg var bm:s ansikte. Sängen rullades ut och jag lyftes upp till den.
Två dagar senare fick jag två påsar blod och livet började återkomma.
Det gick inte att berätta kortfattat, men det här var iallafall min historia och samtidigt som att föda barn är det mäktigaste jag varit med om så dröjer det nu länge innan jag utsätter mig för det igen.
Livet med twinsen är det bästa.
