Enäggskillar
23+3
Hur hanterar man beskedet att man väntar tvillingar?
Det är väldigt omtumlande att ställa in sig på två bäbisar när man har gått, ändå hyfsat länge med tron att det bara är en.
Jag har velat ha barn ganska så länge, men ni vet..det är ju som ingen bra idé att skaffa med någon bara för skaffandes skull. Dock trodde jag aldrig att jag skulle hitta min soulmate så snart som vid 21-års ålder. "Varför?" Kanske ni undrar. Jo, för jag var en festprisse innan jag träffade Johan, och jag hade tänkt fortsätta leva livet så tills jag var mätt på festandet.
Johan kom in i mitt liv i precis rätt stund. Jag var nere i en ganska djup svacka och han lyckades dra upp mig därifrån. Bara den inställningen han hade är för mig beundransvärd.
Jag minns att jag inte riktigt tordes berätta om min längtan efter barn, men på något sätt kom vi väl inte på det samtalsämnet och han ville och var redo för ett andra barn.
Så, man börjar små planera och diskutera. Är VI redo? Ska vi satsa? Får vi plats? Har vi råd? osv.
Ja. Ja. Ja och ja på alla frågor.
Vi är redo för ett barn, vi får plats med ett barn och ja, vi har råd med ett barn.
Allt går som man tänkt sig, jag mår lika dåligt som jag trodde man skulle må...nä det är inte sant, jag mådde så mycket sämre de 12 första veckorna! Magen börjar synas i vecka 13, ordentligt. Alla runt mig, främst familjen påpekar flertal gånger att de måste vara tvillingar. Jag hugger tillbaka, säger att första ul visade bara en! Jag var bombsäker.
När läkaren sa att det var två, uttröck jag mig ungefär såhär: "vah?! Skämtar du?!" "Säg att du skämtar" "Är du säker?!"
Sen så började jag böla, jag minns att Johans hand blev iskall. Jahapp. Det var den planeringen.
Vill också tillägga att alla som svarar "det borde du tänkt på innan" när jag säger "det kommer bli dyrt", jag tänkte på det innan!! Men man planerar väl oftast bara för en bäbis när man blir på smällen? Eller har jag fel? Jag har aldrig påstått att vi inte kommer klara det, för det kommer vi absolut göra. Jag kommer offra..inte allt, men mycket för mina killar.
Att känna panik, rädsla, otillräcklighet..måste vara normalt. Eller snarare det ÄR normalt. Vare sig man är gravid med en eller två eller tre eller fyra.
Sen spökar ju ens hormoner också, så alla känslor förstärks på ett eller annat sätt.
Ska avsluta med att säga att jag kunde inte vara lyckligare att det är Johan jag får uppleva detta med, jag trodde inte vi kunde komma närmre varandra men så fel jag hade där också.
